liathepuzzle

Trodde att det skulle bli bättre men min och pojkvännens kommunikation blir bara värre och värre. Jag blir så bedrövad, besviken och tröstlös - jag vill verkligen att det ska fungera men återigen får jag känslan av att han egentligen inte ser mig som något annat än ett nödvändigt ont.

• Vi kan inte prata med varandra längre. Inte som vuxna, förnuftiga människor i alla fall. Allt vi säger och gör blir småbråk som aldrig reds ut ordentligt.
• Inga spontana kramar, pussar eller andra kärleksbetygelser. Jag älskar närhet men inte när jag måste tvinga mig till den.
• Pengar var tidigare inget problem men nu pikar han mig hela tiden för att han lagt ut pengar åt mig.
• Vi har sällan sex numera och det går på rutin, hans rutin. Försöker jag ta initiativ nappar han inte...
• Allt som rör hushållet är tydligen mitt ansvar. Han väntar tills jag ber/beordrar honom att göra något och skyller sen på att han inte ser... Redan från början sa jag till honom att jag inte vill hålla på och be, och att jag inte tänker vara någon hushållerska. Det har inte gått in! Lite bättre har han visserligen blivit men så fort han har gjort något måste han tala om det för allt och alla, inklusive mig, typ hundra gånger.
• Vi är på skilda ställen i helgen men det verkade inte bekymra honom det minsta, han kom inte ens och pussade mig hej då...

Faan...

Jag önskar att jag:

• vägde 15 kilo mindre
• hade en fläckfri hy och en mindre, sötare näsa
• hade långt mörkt hår
• slapp de mörka tankarna
• hade mer pengar på konto
• vore vacker, eller åtminstone lite söt...

  ---

  
  

The game of chess
 
A young man said to the abbot of a monastery:
 
'I would really like to become a monk, but I have learned nothing of importance in my life. My father only taught me how to play chess, and that does not lead to enlightenment. And besides, I was told that all games are sinful.'
 
'They can be sinful, but they can also be a diversion, and perhaps this monastery needs a little of both,' came the reply.
 
The abbot called for a chessboard and summoned a monk to play with the young man. However, before the game began, he added:
 
'We may need diversion, but we cannot have everyone playing chess all the time. We will have only the best players here. If our monk loses, he will leave the monastery, thus creating an opening for you.'
 
The abbot was deadly serious. The young man played an aggressive game, but then he noticed the saintly look in the monk's eyes, and from then on, he began to play deliberately badly. He decided that he would rather lose because he felt that the monk could prove far more useful to the world than him.
 
Suddenly, the abbot overturned the chessboard onto the floor.
 
'You learned far more than you were taught,' he said. ?You have the powers of concentration necessary to win and you are capable of fighting for what you want, but you also have compassion and the ability to sacrifice yourself for a noble cause. You have shown yourself capable of balancing discipline and mercy; welcome to our monastery!'
Paulo Coelho