liathepuzzle

Trodde att det skulle bli bättre men min och pojkvännens kommunikation blir bara värre och värre. Jag blir så bedrövad, besviken och tröstlös - jag vill verkligen att det ska fungera men återigen får jag känslan av att han egentligen inte ser mig som något annat än ett nödvändigt ont.

• Vi kan inte prata med varandra längre. Inte som vuxna, förnuftiga människor i alla fall. Allt vi säger och gör blir småbråk som aldrig reds ut ordentligt.
• Inga spontana kramar, pussar eller andra kärleksbetygelser. Jag älskar närhet men inte när jag måste tvinga mig till den.
• Pengar var tidigare inget problem men nu pikar han mig hela tiden för att han lagt ut pengar åt mig.
• Vi har sällan sex numera och det går på rutin, hans rutin. Försöker jag ta initiativ nappar han inte...
• Allt som rör hushållet är tydligen mitt ansvar. Han väntar tills jag ber/beordrar honom att göra något och skyller sen på att han inte ser... Redan från början sa jag till honom att jag inte vill hålla på och be, och att jag inte tänker vara någon hushållerska. Det har inte gått in! Lite bättre har han visserligen blivit men så fort han har gjort något måste han tala om det för allt och alla, inklusive mig, typ hundra gånger.
• Vi är på skilda ställen i helgen men det verkade inte bekymra honom det minsta, han kom inte ens och pussade mig hej då...

Faan...