Måndag 23/3 2008
The Sad Truth
Vikt: 68,8
Längd: 167 cm
Bröst: 90 cm
Midja: 75 cm
Rumpa: 105 cm
Lår: 62 cm
Arm: 30 cm
Vad: 35 cm
The Result
Vikt: 58 kg
En vältränad och stark kropp
Ett hälsosamt och friskare jag
Ett gladare jag
Achieved throu
Ingen läsk
Begränsat sötsaksintag
Hälsosammare matvanor
Jogging
Yoga
Gymträning
Mental träning
Låter väl inte helt galet va'?
Vikt: 68,8
Längd: 167 cm
Bröst: 90 cm
Midja: 75 cm
Rumpa: 105 cm
Lår: 62 cm
Arm: 30 cm
Vad: 35 cm
The Result
Vikt: 58 kg
En vältränad och stark kropp
Ett hälsosamt och friskare jag
Ett gladare jag
Achieved throu
Ingen läsk
Begränsat sötsaksintag
Hälsosammare matvanor
Jogging
Yoga
Gymträning
Mental träning
Låter väl inte helt galet va'?
New Deal
Om jag går ner - får jag köpa
(ett bra sätt att motivera sig själv när man i övrigt har shopstopp!)
1 kilo - en mössa
2 kilo - en klänning
3 kilo - accessoarer
4 kilo - en topp
5 kilo - smink
6 kilo - underkläder
7 kilo - solbrillor
8 kilo - skor
9 kilo - träningsskor
10 kilo - jeans
Deal?
Vad ska jag göra?
Trodde att det skulle bli bättre men min och pojkvännens kommunikation blir bara värre och värre. Jag blir så bedrövad, besviken och tröstlös - jag vill verkligen att det ska fungera men återigen får jag känslan av att han egentligen inte ser mig som något annat än ett nödvändigt ont.
- Vi kan inte prata med varandra längre. Inte som vuxna, förnuftiga människor i alla fall. Allt vi säger och gör blir småbråk som aldrig reds ut ordentligt.
- Inga spontana kramar, pussar eller andra kärleksbetygelser. Jag älskar närhet men inte när jag måste tvinga mig till den.
- Pengar var tidigare inget problem men nu pikar han mig hela tiden för att han lagt ut pengar åt mig.
- Vi har sällan sex numera och det går på rutin, hans rutin. Försöker jag ta initiativ nappar han inte...
- Allt som rör hushållet är tydligen mitt ansvar. Han väntar tills jag ber/beordrar honom att göra något och skyller sen på att han inte ser... Redan från början sa jag till honom att jag inte vill hålla på och be, och att jag inte tänker vara någon hushållerska. Det har inte gått in! Lite bättre har han visserligen blivit men så fort han har gjort något måste han tala om det för allt och alla, inklusive mig, typ hundra gånger.
- Vi är på skilda ställen i helgen men det verkade inte bekymra honom det minsta, han kom inte ens och pussade mig hej då...
Faan...
Nice body
Så här vill jag att min kropp ska se ut, inte sjukligt mager utan snyggt slank!
Tänk!!!
Snälla, för guds jävla skull, tänk efter!!!
Jag blir så jävla frustrerad över att folk bara ser och hör det de vill, inga obehagliga sanningar kan på nåt sätt tränga igenom den ihoptorkade hjärnbarken. Det är skrämmande...
Jag blir så jävla frustrerad över att folk bara ser och hör det de vill, inga obehagliga sanningar kan på nåt sätt tränga igenom den ihoptorkade hjärnbarken. Det är skrämmande...
Sagolik...
Vacker bild som får mig att tänka på sommaren - värme.nu!
Jag vill spy
och detta inte för att jag ätit eller nåt sånt utan bara för att det finns så mycket människor här på jorden som gör mig så ledsen och arg. Jag blir så upprörd att magen vill vända sig ut och in...
Varför kan inte vissa vara trevliga?
Varför är man så otrevlig utan anledning?
Varför hoppar man på människor och försöker trycka ned dem bara för att kunna hävda sig själv?
Varför tänker man inte? På konsekvenser, på andra?
Varför blir oväsentliga saker så jävla viktiga att man missar vad det är i livet som egentligen är viktigt?
Jag vill verkligen inte leva i en sån här värld...
Den här bilden gör mig åtminstone lite mindre ledsen, vilken sötnos va?
Varför kan inte vissa vara trevliga?
Varför är man så otrevlig utan anledning?
Varför hoppar man på människor och försöker trycka ned dem bara för att kunna hävda sig själv?
Varför tänker man inte? På konsekvenser, på andra?
Varför blir oväsentliga saker så jävla viktiga att man missar vad det är i livet som egentligen är viktigt?
Jag vill verkligen inte leva i en sån här värld...
Den här bilden gör mig åtminstone lite mindre ledsen, vilken sötnos va?
Andra chansen
- E-Types bidrag suger verkligen... Skitkasst!
- Sibel är så otroligt vacker! Sjunger underbart gör hon också men låten var ju inte särskilt bra. Princessklänningen kunde hon också ha skippat.
- Ola - snutfager men han har gjort bättre ifrån sig.
- Caracola hade väldigt schlagertypiska outfits... men söta...
- Johnson och Häggkvist - vackert men tycker verkligen inte om Carola. Jag blir lätt spyfärdig av henne.
- Nordman - ingen ny vandraren...
- Therese Andersson - vackert och effektfullt! Men jag har ingen aning om vem hon är...
- Sussie Tapper - bara namnet skriker dansband! Låten känns väldigt svensktoppen anno 1990.
Melodifestivalen är väl inte riktigt min grej men jag gissar ändå att Ola och Therese Andersson går vidare till finalen
Det sprack! Sussie gick vidare...
Mot bättre vetande
Jag önskar att jag:
- vägde 15 kilo mindre
- hade en fläckfri hy och en mindre, sötare näsa
- hade långt mörkt hår
- slapp de mörka tankarna
- hade mer pengar på konto
- vore vacker, eller åtminstone lite söt...
Har haft sån ångest den senaste tiden
och den kväver mig, jag kan knappt andas när det är som värst. Ångesten är dock lättare att hantera än mörkret som lägger sig över mig med jämna mellanrum. Ångesten vet jag var det kommer ifrån, den kan jag kämpa mot men mörkret , det kommer smygande och jag vet inte varifrån. Det lägger sig som en tjockt täcke över mina sinnen och glädjen försvinner. Jag vill vara glad, jag vill känna glädje, jag vet att jag borde vara glad men jag kan inte... Det, om något, är ångestframkallande.
Jag går hos en kurator för att få hjälp men det är fullständigt slöseri med tid. Hon är inte bra, värdelös är väl den bästa beskrivningen... Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag har förlorat verktygen jag haft tidigare (för stt jobba mig ur mörka stunder) och att jag inte ens vet vad det är som gör mig så deprimerad (jag har verkligen alla skäl till att vara glad), hon bryr sig som inte riktigt. Hon hör inte ens vad jag säger, hon ger mig inga svar, inga hjälpmedel utan ställer bara sina ovidkommande frågor. Hon frågar mig vad det är som gör mig så deprimerad... visste jag det skulle jag inte behöva hennes hjälp! Hon frågar mig vad det är som gör att jag kan vara så glad idag när jag för någon dag sedan grät så hjärtskärande att jag knappt fick fram ett ord... Borde hon inte förstå att det är mitt försvar? Att verka glad alltså? Att jag sällan bryter ihop och när jag väl fått ur mig det värsta så plockar jag ihop spillrorna så snabbt som möjligt och försöker vara stark igen? Borde hon inte veta hur människans psyke fungerar, vem ska då veta?
Ska försöka få henne att ge mig en remiss till en psykolog istället, en som kan hjälpa mig istället för att proppa i mig mer medicin. Jag vill inte äta dom där tabletterna längre, de hjälper ju inte men just nu törs jag inte sluta...
Jag går hos en kurator för att få hjälp men det är fullständigt slöseri med tid. Hon är inte bra, värdelös är väl den bästa beskrivningen... Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag har förlorat verktygen jag haft tidigare (för stt jobba mig ur mörka stunder) och att jag inte ens vet vad det är som gör mig så deprimerad (jag har verkligen alla skäl till att vara glad), hon bryr sig som inte riktigt. Hon hör inte ens vad jag säger, hon ger mig inga svar, inga hjälpmedel utan ställer bara sina ovidkommande frågor. Hon frågar mig vad det är som gör mig så deprimerad... visste jag det skulle jag inte behöva hennes hjälp! Hon frågar mig vad det är som gör att jag kan vara så glad idag när jag för någon dag sedan grät så hjärtskärande att jag knappt fick fram ett ord... Borde hon inte förstå att det är mitt försvar? Att verka glad alltså? Att jag sällan bryter ihop och när jag väl fått ur mig det värsta så plockar jag ihop spillrorna så snabbt som möjligt och försöker vara stark igen? Borde hon inte veta hur människans psyke fungerar, vem ska då veta?
Ska försöka få henne att ge mig en remiss till en psykolog istället, en som kan hjälpa mig istället för att proppa i mig mer medicin. Jag vill inte äta dom där tabletterna längre, de hjälper ju inte men just nu törs jag inte sluta...
