liathepuzzle

och den kväver mig, jag kan knappt andas när det är som värst. Ångesten är dock lättare att hantera än mörkret som lägger sig över mig med jämna mellanrum. Ångesten vet jag var det kommer ifrån, den kan jag kämpa mot men mörkret , det kommer smygande och jag vet inte varifrån. Det lägger sig som en tjockt täcke över mina sinnen och glädjen försvinner. Jag vill vara glad, jag vill känna glädje, jag vet att jag borde vara glad men jag kan inte... Det, om något, är ångestframkallande.

Jag går hos en kurator för att få hjälp men det är fullständigt slöseri med tid. Hon är inte bra, värdelös är väl den bästa beskrivningen... Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger att jag har förlorat verktygen jag haft tidigare (för stt jobba mig ur mörka stunder) och att jag inte ens vet vad det är som gör mig så deprimerad (jag har verkligen alla skäl till att vara glad), hon bryr sig som inte riktigt. Hon hör inte ens vad jag säger, hon ger mig inga svar, inga hjälpmedel utan ställer bara sina ovidkommande frågor. Hon frågar mig vad det är som gör mig så deprimerad... visste jag det skulle jag inte behöva hennes hjälp! Hon frågar mig vad det är som gör att jag kan vara så glad idag när jag för någon dag sedan grät så hjärtskärande att jag knappt fick fram ett ord... Borde hon inte förstå att det är mitt försvar? Att verka glad alltså? Att jag sällan bryter ihop och när jag väl fått ur mig det värsta så plockar jag ihop spillrorna så snabbt som möjligt och försöker vara stark igen? Borde hon inte veta hur människans psyke fungerar, vem ska då veta? 

Ska försöka få henne att ge mig en remiss till en psykolog istället, en som kan hjälpa mig istället för att proppa i mig mer medicin. Jag vill inte äta dom där tabletterna längre, de hjälper ju inte men just nu törs jag inte sluta...